Tonvis med "om", "ifall att" och "kanske" virvlar rundor i mitt lilla blonda huvud och jag får lite halvt panik. Jag är en så dryg människa..jag vet det. Och jag vet inte vad jag ska göra heller när ångesten kommer över mig när jag minst anar det.
Jag är ju glad nu! Det är jag ju. Allt är bra. Mellan mig och Nicklas är saker perfekt, det funkar med familjen i ystad och skurup, det funkar hemma, det är bättre än på länge i skolan. Jag förstår inte vad jag håller på med, ser problem som inte ens finns, suckar högt över alla måsten här i livet och börjar gråta som om jag aldrig gråtit förr över småsaker jag inte förstår mig på.
Jag spelar teater, så fort jag mår dåligt, och jag avskyr det. Egentligen vet jag inte vad meningen med detta inlägget är, men jag mår ju bra...fast ändå mår jag dåligt. Och att jag nog börjar bli sjuk plus har nått problem med ryggen gör ju inte grejen bättre. Suck.