Vart fullt upp nu hela kvällen känns det som haha. Plocka undan på rummer, var ute och gick i 35 minuter, duschade, dammsugade rummet, fixade bland mina böcker och torkade av över allt. Nu sitter jag för tillfället på toaletten och ska snart lägga mig och titta på Vänner igen. Rätt onödigt inlägg det här egentligen men aa, jag är på riktigt bra humör så jag bryr mig faktiskt inte ihihih :D kram

Fyra månader med Nicklas idag, helt sjukt, är så glad. Är inte van vid att folk står ut med mig.. jag är en sån man tröttnar på. Men när det gäller Nicklas har jag släppt de där tankarna, för har han inte tröttnat på mig nu så kommer han inte göra det sen heller. För vi har redan passerat den perioden där jag vart som värst och ännu värre. Nu går det bara framåt, jag blir bara bättre. Och det är jag så glad över.

 Fyra månader känns kanske lite, men för mig är den en total evighet och tänk att jag fått spendera en evighet med den bästa på jorden. Och att jag kommer få spendera ännu fler evigheter med honom. Hur kan det komma sig egentligen att Gud eller vad som nu finns där uppe tyckte att jag förtjänade detta. Honom. Han räddade mig från helvetet som jag var påväg att falla tillbaka i, han gjorde mig bra, han får mig att skratta, han får mig att tycka om mig själv, han får mig att förstå, han ger mitt liv en mening. 

Jag vet vad alla tycker och tänker om mig och om detta.. de klagar på åldersskillnaden, de gnäller på att jag inte vet vad jag vill, att jag bara är 15 år osv. Men och? För ett år sedan visste jag inte ett skit och var ett kaos, och det hade jag vart nu med om inte saker hade löst sig! Men nu löste det sig, eller hur? Allt blev bra. Allt är bra. Nicklas är min ängel, han räddade mig. Och utan honom är jag inget. Ett liv utan honom är inget jag vill ha. Han är min hummer, haha. 

   Idag är jag hemma från skolan pga min jävla rygg som gör ont så inihelvetet och gör att jag mår illa med, ska kolla upp det nästa vecka. Imorn ska jag försöka gå till skolan men om det blir värre då med så går jag hem igen. Men det är iallafall värt att testa att gå dit och se om det gör lika ont eller inte. Och sedan ska jag träffa Thessan med imorn och vi kommer äga ut Lönsboda för att vi är grymma..eller nått sånt aa, vi är awesome. Och sedan på fredag ska Nicklas sova här och på lördag ska vi till Agunnaryd och sova där till söndag. Det känns bra. Underbart. Allt känns bra. Och underbart. Jag tror nog inte jag känt såhär om mitt liv förr faktiskt. Har spenderat dagen med att fixa lite här med bloggen, snygg bild jag har som header va... hmmm, haha, också har jag fixat bland mina spotify listor men är fortfarande inte helt nöjd men för tillfället får det vara så tills jag kommer på nått nytt, också har jag glott på Vänner (självklart) och ätit oboymackor. Strax ska jag städa mitt rum och ut och gå och aa detta är en bra dag helt enkelt. (har satt igång med det där att gå ut och gå igen för känner att mitt självförtroende är typ..långt ner. det är inte bra för mig att höra "du kommer bli tjock" så fort jag vill äta nått onyttigt, men tror att den personen förstått det nu :* så allt är ju bra egentligen, förutom att jag känner mig kass så fort jag ser mig själv så träningen får mig att känna mig bättre så fortsätter såhär ett tag tills jag e nöjd med mig själv igen) 

Btw så är jag helt och hållet instagram beroende och jag ser en massa folk där som mår skit, lägger ut bilder på sina uppskurna armar och skriver hur de mår. Om mörkret och ångesten, och det gör så ont i mig att se det. Men jag vill heller inte blunda för det. För det är ju så världen är! Men det är fan aldrig någon nuförtiden som ser det. Livet är ett helvete för så enormt många och jag önskar att jag bara kunde fixa alla de människornas liv, men det kan jag inte. Inte ensam. Men vet ni vad? Om alla hjälps åt så kanske folk fattar, om vi slutar mobba och börjar tänka lite mer på andra än bara på oss själva så kanske allt ordnar sig även för de där som just nu sitter inne på en skoltoalett med ett gäng rakblad i handen och tänker tanken att försvinna bort. Jag har vart där, vet hur det känns, och vet att man kan ta sig ur det. Men ALDRIG att man klarar det själv. Så snälla, om du som läser detta mår så som jag beskriver så snälla.. ta emot hjälpen och om du inte blivit erbjuden den så res dig upp och leta upp den, och tvinga på dig själv den. För du fixar det, alla fixar det. Tillsammans. För ingen förtjänar att må dåligt. Bara så att ni vet.

 Kramar i massor till världen (detta blev ett längre inlägg än vanligt aa men kan bero på att jag sitter vid datorn och skriver istället för på mobilen och plus att jag är på sånt snällt mysigt skrivigt humör idag)