Det finns så överdrivet mycket grejer här i världen som är så extremt VIKTIGT, men trots det är det ingen som bryr sig tillräckligt för att ens försöka göra en skillnad.
I cirka två år, från hösten 2011 till mars nu 2013, så mådde jag skit, var nere på botten. Men det var det ingen som riktigt såg, de såg mig bara som vemsomhelst. Och när man blir sedd som vemsomhelst så känner man inte nån verklig mening med allt. Jag flytta till en fosterfamilj, sen till en annan, till ett låst behandlingshem, sen till ett öppet och nu är jag tillbaka i den första familjen och mår riktigt bra för första gången någonsin.
När jag sätter mig ner, tar ett djupt andetag och tänker tillbaka på allt så förstår jag inte..jag förstår inte hur det kunde bli så dåligt. Och att det dåliga kunde leda till nått sånt här bra som jag har nu. När jag sätter namn på allt jag gått igenom, så som jag mått osv så blir jag nästan rädd. Självskadebeteende, rymningsbenägen, självmordsbenägen, ätstörningar, deprission. Det är först när man säger det så som folk inser allvaret. Men jag fixa mig igenom det. Nicklas hjälpte mig komma ur självskadebeteendet helt och hållet, fick mig att börja äta normalt..och tack vare honom tycker jag till och med om mig själv nu. För jag har förstått att jag är fin precis så som jag är, jag behöver inte ändra mig en massa hela tiden för att vara bra, för att duga.
Jag vill förändra världen på nått sätt. Jag vill hjälpa de som mår som jag mått, få dom att förstå att de är fina precis som de är. Jag vill att de ska klara sig upp ur mörkret precis som jag gjorde. Jag vill att de ska ordna upp sina liv, strunta i det förflutna och ta nya tag. För jag vet att man kan klara det bara man kämpar tillräckligt mycket. Hoppas att jag iallafall fått någon att lyssna lite med att skriva detta, men aa kram<3