Jag mår dåligt. Hela helgen har jag mått illa, och gjorde det idag med. Känns som om jag typ ska spy hela tiden och det är sjukt jobbigt. Jag vet inte varför det är så, kanske är jag bara påväg att bli sjuk eller så är det för mycket i mitt huvud just nu, brukar må dåligt i såna tillfällen. Jag känner mig stressad och ensam och i skolan verkar ingen vilja prata med mig ens när jag försöker prata med dom, Anci verkar tro att jag inte menar allvar med att jag mår dåligt utan att det bara är en ursäkt för att få stanna hemma, men så är det inte! Jag vill bara inte vara i skolan när det känns som om jag ska spy hela tiden och blir yr hela tiden. Aa, det kanske beror på att jag känner mig stressad, men isåfall hjälper det ju heller inte att vara i skolan! 

Jag vill vara med Nicklas, men han verkar vara för upptagen med att ha plats med mig för tillfället och jag förstår honom. Utbildningen är jobbig, tar tid och ja, han kan inte alltid ha tid för mig. Och jag har kanske lite svårt att acceptera det, för jag har ju ingen annan. Så jag vet inte vad jag ska göra, vem jag ska prata med och vem jag ska vara med. Jag har inga vänner. Jag har ingen ordentlig familj. Och det hade jag inte vart ens om jag bott hemma, för där mår jag ju inte bra. Och här mår jag bra, men det är en fosterfamilj och alla här har känt varandra så mycket längre än vad de känt mig så jag känner mig utanför. Och ordet fosterfamilj gör mig ledsen, för det får mig att inse att jag fortfarande är ett socfall, hur bra jag än mår. Jag hatar den här typen av ångest... familje- ångest. Att inte veta var jag hör hemma. För det känns verkligen inte som om jag hör hemma någonstans. Det känns inte som att någon har plats för mig. Och jag vet att det inte är så det är, men det är så det känns. 

Det känns... som om jag blivit ersatt. Mamma har sin sambo och han har sina döttrar, och de brukar va på mitt rum, så boom en familj där man inte ser några tecken av att jag bott där. Pappa och Carro har Liam och Charlie, och mitt rum har blivit pappas målarstudio...boom en familj där man inte ser några tecken av att jag bott där.

Nicklas har sin familj, de har varandra, och jag är bara hans flickvän, inte en familjemedlem. Även fast jag ser HAN som min familj. Anci och Håkan har varandra och Cecilia och i skolan känner alla redan varandra! Och jag bara sitter här inne på mitt rum, och i skolan sitter jag bara osynlig bredvid- för jag har alltid känslan av att folk inte vill ha mig där. Och den känslan är svår att bli av med. Det känns som att jag är i vägen, som att jag stör, som att jag är jobbig, som att jag misslyckas, som att jag gör folk besvikna.. jag vill ha min Nicklas här. Jag behöver träffa honom oftare än såhär för jag hatar att vara ensam... och jag har ingen annan.