Igår så ringde Nicklas mig på kvällen, frågade vad jag gjorde och lite så, och frågade sen om han kanske kunde komma och guuud så glad jag blev!!! Så ca en halvtimme senare eller så så träffades vi nere vid ica, köpte chips & cola och åkte sedan hem till mig. Vi kramades, skrattade, mös, pussades och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi tittade på film, krängde chips och sedan somnade jag sådär mysigt som jag alltid gör när jag är med honom. Men sov himla oroligt, vaknade flera gånger och sov inte alls speciellt bra kändes det som. Men vaknade iallafall utvilad tjugo över nio och väckte Nicklas då med.
Nu är vi hemma hos honom, allt känns bra förutom en enorm huvudvärk, kalla fötter, mår illa och är fortfarande förkyld. Men blir väl att asa sig iväg till.skolan i vilket fall som helst imorgon.

Pratade med Carro innan och hon blev sur på mig för att jag inte kom i helgen, jag förstår verkligen henne. För jag vet hur besvikna de blir, framför allt Liam. Och jag förstår också att de kanske inte tror på att jag är sjuk. Men det är jag. Jag har inte alls mått bra sedan i tisdagskväll när allt började. Och nu så tror ju alla självklart att det är pga att Nicklas inte ville följa med till mamma i helgen, att Nicklas pluggar i Växjö, att Nicklas inte har tid att snacka med mig så jättemycket, att jag och Nicklas kanske har bråkat. I tre veckors tid har jag fått höra detta nu och jag pallar inte det!!! ALLT. HANDLAR. INTE. OM. DET.
Och sedan så sa ju Carro även meningen "Du är så jävla ensam", vilket ju inte precis bättrade på mitt humör. Jag vet inte hur hon menade det, för jag orkade inte fråga. Men jag vet att jag är ensam. Och jag är faktiskt trött på att alla alltid säger DET JAG GÖR FEL. Och aldrig det jag gör rätt. Jag orkar inte mer helt enkelt, för nu har det gått över gränsen och min bägare har runnit över. Jag är så...trött på att försöka allt jag kan men att duga för alla andra men samtidigt för mig själv. Jag duger inte längre, för det är så det känns.