Har spenderat dagen med att ligga/sitta och rulla rundor i sängen och snackat med Mi på kik. Jag och Mi har känt varandra sedan vi båda var små och blonda och gick i första klass. Vi har bråkat, slagit, sparkat, spottat, hatat, älskat, kramats och pussats och vart bästa vänner och värsta ovänner. När jag började snacka med henne igen för någon dag sedan så var jag hundra procent säker på att vi skulle börja bråka bara någon timme senare, men saker och ting har funkat rätt bra. Inget bråk och inget gnäll och det känns faktiskt bra, för hon är en av mina äldsta vänner så det känns bra att ha henne i mitt liv, hur jobbiga vi än kan vara mot varandra ibland. Nu tror jag däremot att vi kan ta detta moget och lugnt och undvika att vara som förut, tror på att detta kan funka nu. För hur mycket jag än hatat henne ibland så har hon alltid vart min Misan, och jag tror inte att det är något som går att ändra på. Vi har för starka band och för många minnen mellan oss helt enkelt. Idag har hon och jag snackat mestadels om Hayley Williams (sångaren i Paramore), vikt och utseende. Och jag vill bara säga till alla människor som läser detta att gud va ni är fina, ni är fina precis så som ni är, och det hoppas jag att ni förstår. Och Mi, du är också fin som du är, du behöver inte kämpa för att bli finare, för du duger precis så som du är. 

  Detta har jag försökt förklara för Mi många ggr, men det går liksom inte in. Och jag förstår varför, för jag har vart i samma sits. Man försöker lyssna på det alla andra säger, men samtidigt så säger monstrena i huvudet att nej, så är det inte. Monstrena säger att man är ful, värdelös, fet och äcklig. Och en annan del av huvudet säger att det monstrena säger inte är sant. Men när man är nere på botten så är det alltid monstrena som vinner diskussionerna, för på botten är det de som regerar. Tyvärr. 

Monstrena i mitt huvud finns kvar, men inte lika mycket. För jag är inte på botten längre, så de kan inte nå mig på samma sätt längre, det goda och bra tar övertaget. Och precis som jag sa till Mi innan så är jag nöjd med min kropp och mitt utseende, men dock inte med min vikt.. Men vikten går ju alltid att fixa, har ju t.ex gått ner hur mycket som helst efter att jag flyttade ifrån Långanäs och det gör mig glad. För jag vill vara såhär mullig och gullig och fin som jag är nu, det är precis lagom.. varken tjockare eller smalare, för jag gillar mig själv. Och det tänker jag fortsätta med. Hoppas att iallafall någon tar åt sig av det jag skriver och att alla har en grym fredag. Kramar i massor, puss